Min berättelse: ”Annika”

Vi sitter hemma hos Lasse.

 ”Tack och lov att vi ändå har sex. Om vi inte haft det, så hade vi inte funkat.  Men det är väldigt sällan”

Jag sitter där. Försöker att ta in att han pratar med sin kompis om vårt sexliv, medan jag försöker hålla koll, så att ungarna inte river hela stället. 

Kompisen skrattar. 

Jag minns saker Benjamin sagt innan. Hur han ständigt kommenterat min kropp och satt den i relation till hur bra eller dåligt sex vi har. Hans eviga tjat om att vi aldrig har sex nuförtiden. Att min snippa blivit slapp och att jag måste köra knipövningar oftare.

Snart åker vi hem. 

Jag är trött och känner mig ledsen och ofullständig. Han har pratat hela kvällen om hur vansinnigt svårt det varit för honom att leva i en relation utan mycket sex.

När vi kommer hem och har lagt barnen, så känner jag hur pressen ökar. Och mycket riktigt. Där sitter han i soffan och ler. Och säger: ”ska vi öh öh öh?”. Han tycker att han är rolig och sexig. Jag blir bara matt och känner mig lite äcklad.

”nä. jag är trött” säger jag och berättar hur lite sömn jag fått det senaste dygnet. Då brister han ut i ”Vi har aaaaldrig sex nuförtiden” Fastän jag lät honom komma till dagen innan, och dagen där före, fastän jag inte ville eller hade lust. 

”Vi hade ju sex igår? Kommer du inte ihåg det?” svarar jag trött

”hade vi? ” säger han och spelar dum. ”Jamen kan vi inte ändå? Det går fort. du kommer inte märka nåt” han fnissar. 

”Jag kommer nog somna” säger jag

”Det spelar ingen roll” säger han och ler. 

Jag ställer upp. Av skam. Av känslan av plikt. Så gör en bra flickvän. 

Han har dessutom hotat vid flera tillfällen att skaffa en lösfitta eller en annan tjej. Alltid med glimten i ögat, men också allvar. Och om jag inte har sex med honom så tittar han på porr och vill att jag ska hjälpa honom.  Det är ännu mer vidrigt.

Han kysser mig och vill se i mina ögon. Jag frågar om vi kan köra bakifrån (han kommer snabbare då).  ”Nä” säger han. ”Jag vill kunna se dig”

Jag förstår. Jag har kapitulerat. Jag gör vad somhelst nästan. Så det är över snabbt. Så jag kan gå och lägga mig. 

Jag ger honom den där porriga blicken som han gillar. Det funkar inte. Han kysser mina bröst. Biter i bröstvårtorna. Jag vill kräkas. 

”Nä inte så” säger jag. 

”Bara lite? Det gör mig såååå kåt”

”Jamen, då får du låta bli bröstvårtorna!”

Han kysser brösten, men snart biter han i bröstvårtorna igen. Jag mår illa, men låter honom. Bara det är över snart. 

Snart ser jag att han börjar närma sig och han ber mig vända mig om. När vi kör bakifrån så fejkar jag. Jag stönar och låtsas komma.

Då kommer han. 

Sen lägger han sig i soffan. ”Rör mig inte” 

Han frågar om det var skönt. Jag ljuger och säger ja. Han säger att det var okej. Jag känner mig ännu mer förödmjukad.  Trots alla uppoffringar, så var det ändå bara ”okej”. 

 

——————————————————–

”Du har ca två timmar på dig. Ta allt som du och pojkarna har något affektionsvärde i. Resten är hans.”

Jag tittade på klockan. Den var nio.

Mitt hjärta dunkade så hårt att jag trodde att grannarna skulle höra.  Jag kände mig svimfärdig och jag funderade för ett ögonblick att strunta i allt, och bara gå och lägga mig. Men då kom jag ihåg att han börjat ställa krav igen. Att det var dags för honom att träffa pojkarna igen. Och jag visste att han snart skulle nästla sig in i mitt liv igen, och jag skulle inte kunna göra något åt det.

Detta var min chans. Min enda chans.

Klockan tickade till. Dags att sätta fart.

Kanske ska sätta på lite musik? Jag jobbar snabbare då, tänkte jag.

Den tanken slog jag bort, lika snabbt som den kommit. Jag kanske inte skulle höra honom komma, då. Han kunde dyka upp, trots att vi bokat att ses med ungarna, först dagen efter. Han kanske plötsligt skulle komma på att han behövde hämta något? Batteriladdare? Ny tandborste?

Om han öppnar han dörren, är allt förstört. Om han kommer in hit och ser att jag packar så kommer han bli galen. Om han kommer hit så kommer jag ha ont på fler ställen, än i bara hjärtat.

”Du säger att du älskar honom. Se honom som en omöjlig kärlek. En kärlek som du inte kan få. Och sörj det…”

Kvinnan på kvinnojouren, som kallade sig Tina, tittade mig rätt i ögonen och det fanns ingen möjlighet för mig att vika undan med blicken. Hennes sätt att prata och hela hennes kroppsspråk var rakt och ärligt. Jag försökte hela tiden hitta fel på henne. På hennes sätt. På hennes utseende. På hennes språk. Få mig att se henne som omogen, okunnig eller vad som helst för att slippa ta hennes ord på allvar. Men det gick inte. Hon verkade ha svar på alla frågor. Hon vek aldrig undan med blicken. Hon var hård, men ändå mjuk och sympatisk.

Jag kände hur hela jag tog in var enda ord hon sa och hur jag började förstå hur illa allt verkligen var.

Och så stod jag där. I huset där vi spenderat år som familj. Bland alla minnen.  Och nu skulle allt som betyder något, ned i väskor och iväg till kvinnojouren.

I början så sprang jag bara omkring som en yr höna mellan alla rummen, med andan i halsen. Oron över att ytterdörren skulle öppnas och att han skulle stå där, gjorde mig yr, men jag tvingade mig själv att fortsätta. Tillslut förstod jag att det här var fel taktik. Jag tog ett glas kall mjölk och satte mig och började skriva ned det viktigaste, när jag sedan reste mig och satte igång, så kändes det som att jag aldrig gjort något annat i mitt liv, än att packa saker och samtidigt vara redo på att fly om någon skulle dyka upp.

När jag packade in alla sakerna i bilen, dök Andrea med familj upp. De var på cykeltur och frågade om allt var bra. Jag har aldrig spelat teater så bra, som jag gjorde då. ”Allt är finfint. Massor att göra i skolan. Ska hinna köra saker till tippen också. Är så stressad” sa jag och fyrade av ett leende. De svalde allt och cyklade gott vidare. Två minuter senare öppnade min granne dörren.  Jag blev livrädd. Skrek och hoppade rätt upp.

Jag hade lovat mig själv att ljuga för alla. Vem som helst skulle kunna ringa Benjamin och varna. Men när grannen Lena dök upp, så brast allt.  Jag berättade allt.  Hon frågade direkt om det fanns något hon kunde hjälpa till med.

Snart var jag påväg i bilen till Kvinnojouren för att lämna sakerna.  Jag mindes plötsligt vad mina körlärare sagt till mig när jag övningskörde, förr. ”Kör aldrig full, arg eller upprörd.” Jag var så stressad och upprörd man kunde bli. Hade jag hamnat i en poliskontroll, så hade de säkert trott att jag var påverkad.

Väl framme, så fick jag hjälp av två fantastiska kvinnor.  Jag kommer inte ens ihåg hur de såg ut. Jag minns bara varma kramar, mjuka ord och kanelbullar.