Min berättelse: ”Izabelle”

Jag blev kontaktad av honom via en grupp på Facebook. Han skrev och berättade att han var nyfiken på mig och ville veta mer, då jag verkade vara en mycket intressant kvinna. Vi började skriva dagligen och han ville veta allt om mig och han var otroligt lätt att prata med. Efter bara några dagar ville han ses, han kunde bara inte vänta längre att träffa mig då jag verkade helt underbar. Vi tog en kaffe och han fick mig att följa med honom hem, för att han ville ha mer tid med mig.

Kommande dagarna spenderade vi tillsammmans, jag blev som beroende av hans beundran och han överröste mig med komplimanger och höjde mig till skyarna. Inom mig kände jag att det var överdrivet och klyschigt, men samtidigt eggande det mitt ego. Han övertalade mig att bara en vecka senare träffa hans barn, och snart där efter tog jag med mig min dotter dit. Inom mig kändes det fel, men hans barn var jättetrevliga mot mig och det fanns inga hinder då alla var onaturligt överens. (Jag fick reda på senare att hans ex flyttat ut mindre än en vecka innan jag träffade honom första gången, och att hon också blivit introducerad på en gång efter exet därinnan)

Han pratade mycket om sina hemska ex, och hur de varit svartsjuka, haft diagnoser eller varit dumma mot barnen. Han skapade en djup empati och han tackade universum att han träffade mig som var en så fantastisk människa. Det gick rätt fort för honom att börja visa underliga sidor. Han kunde bli tyst rätt vad det var och man visste inte vad som var fel. Kunde få höra ”du som är så inkännande borde väl kunna läsa mellan raderna lite” och det gjorde mig ännu mer förvirrad då jag inte alls kunde förstå vad som var fel. Han började klaga på mina intressen, att ”det var ju bara väldigt speciella människor som pysslar med sånt.” Eller att mina vänner gjorde dåliga val som han inte kunde förstå och ansåg dem ha dåligt inflytande på mig.

Han själv hade inga vänner utan han umgicks bara sporadiskt med sin släkt. Så vi umgicks bara med varandra och barnen och ingen annan. Han matade på helt lugnt med att om jag ville satsa på oss fick jag ju prioritera familjen. Han hade åsikter om allt och dömde ut människor och saker för ingenting. När jag nån gång själv hade en åsikt om något, kunde han säga ” jag har aldrig träffat någon som är så dömande som dig” Det orsakade osäkerhet i mig då jag själv ansett mig som väldigt öppen och tillåtande som person. Det hände mycket konstiga saker hela tiden men han försäkrade mig hela tiden om att det var min egna osäkerhet som skapade problem och ville hjälpa mig att överkomma det.

Han övertalade mig rätt snart att flytta in till honom då vi båda trasslade med ekonomin, så ”det vore ju bättre att kämpa ihop, nu när allt gick så bra”. Hans argument lät rimliga och jag sa upp min lägenhet och började flytta in mina saker. Då började han få problem med humöret och kunde skrika och gå på för att jag ifrågasatt något och sa att han blev galen på mina påhopp och att jag bara ville skapa konflikter och drama. Jag slutade att ifrågasätta, slutade ha åsikter och slutade med att ens tycka något i huvudtaget. För vad jag än sa, så tyckte han tvärtom eller tyckte att jag hade konstiga idéer. Om jag nån gång vågade fråga om varför han skrev så mycket på telefonen eller varför han blivit arg för en småsak, kunde han hålla mig vaken en hel natt, och bara prata om mina tillitsproblem, hur jag la alla mina problem på honom och vilka bakomliggande upplevelser jag hade som jag uppenbarligen inte kunde kontrollera.

Jag började leva i djup ångest och efter ett utbrott tog jag småsaker och flydde hem till lägenheten som jag hade hade några veckor till.. Han packade alla mina saker och ställde dem på min trappa och jag skällde på honom att jag ville packa mina egna saker, men det fick jag höra att det var urdumt, han ville ju vara vara snäll och hjälpa till. Efter många vändor där han vägrade acceptera att jag ville göra slut.. lyckades han övertala mig att komma tillbaka jag hade ju snart ingenstans att bo. Tiden som kom var ok, men jag länsade alla mina sparkonton på mat till hans barn och saker som behövdes i hemmet, då han själv inte ansåg att det behövdes. Barnen kunde äta mackor tyckte han och han hade ju aldrig Råd att köpa nåt själv, jag kunde ju betala som hade pengar tyckte han. Jag tjänade inte ens hälften av hans pengar, jag som kroniskt sjuk på projektanställning kunde inte få annat jobb just då, men han lät mig höra gång på gång att jag måste bidra mer ekonomiskt annars skulle vi aldrig kunna bo kvar. Han spelade hela tiden på att det var ju jag som velat flytta in och om jag ville ha vår standard fick jag ju bidra.

Han tog alla pengar som jag fick in och jag kunde inte ens köpa ett paket mjölk. Han handlade till slut allt som ”behövdes”. Jag som vegetarian hade svårt att äta och fick inte handla. ”Vi kan ju inte äta kaninmat allihopa” sa han. Trots att det var ett av de ämnen han tyckte var mest intressant med mig i början. Jag hade dessutom lagat dubbla rätter senaste halvåret men nu dög det inte längre. Han själv gick på gym, köpte musikprylar och dataspel. Men när jag ville köpa lunch på jobbet en dag tyckte han att jag prioriterade min låga inkomst väldigt dåligt. Jag borde ju lägga mer pengar hemma.

Skräcken för hans humör och utbrott ökade och de blev allt värre. Han började gå nära mig och dra i kläderna.. Jag kunde inte längre dölja mitt mående och grät ofta efter hans utskällningar. Hans barn kom ofta fram till mig och kunde säga ”pappa är lite läskig ibland, men det går över ” och försökte trösta mig. Han hade sett till att jag tappat kontakten med alla, och sett till att min dåliga kontakt med min mamma blivit obefintlig. Efter 1,5 år hade jag inte träffat en endå människa jag kände. Jag började prata om att jag ville gå på ett evenemang med en vän, då svarade han ”Klart du ska ut och ha kul älskling. Jag vill inte hindra dig. Men om du ska vara ute med kompisar hela tiden kanske det är så att vi inte passar ihop” Så det blev inte mycket aktiviteter utanför hemmet.

Han visste att jag hade skräck över att bli bostadslös, sjuk som jag var och med dålig ekonomi. Men till slut orkade jag inte med terrorn längre utan bestämde mig för att försöka ta mig ut, mest för min dotters skull som jag inte ens fick umgås med för mycket, för han ansåg det ”osunt.” Jag lyckades få nytt jobb med bättre lön och började kolla efter lägenheter i annonser och via ett par vänner jag hade kontakt med. Jag fick hålla det hemligt, för jag visste att skulle han få reda på att jag ville lämna skulle det bli ett hevete med drama och skrik och mina saker på gatan. Jag lyckades hitta en lägenhet och tog den direkt utan att titta. Jag väntade en månad sen kunde jag inte hålla emot längre när vi bråkade, utan jag sa rent ut att jag ville flytta då jag var rädd för honom. Han tittade på mig helt oförstående när jag berättade att jag inte fixade att han drog i mina kläder när han blev arg. ”Va? Har jag gjort det? Nej, det där låter inte som jag, det skulle jag aldrig göra, jag är en GOD man! Sluta hitta på saker!” Så som vid alla andra bråk hade han aldrig gjort det jag påstog, utan allt var påhitt eller mina problem.

Jag bestämde att åka till min mamma och försonas över påsk och tog med mig min dotter. Det tog bara 6 timmar utanför huset så hade hela hans familj/släkt blockat mig på Facebook och han började skicka hotfulla sms där han bad mig hitta nån annanstans att sova när jag kom hem. Han vågade inte ha hem mig, påstod han, då ”jag var farlig för barnen och han ville inte utsätta dem för mer problem.” Han hade hittat på en historia till alla han kände om att jag skrek och bråkade och inte ville bidra ekonomiskt. (Vilket är underligt att de trodde på, då de alla hyllat mig och hur bra jag var för familjen…) Jag blev vägrad att ens komma in i lägenheten och fick hämta alla mina saker utanför dörren, i påsar och lådor han packat. Jag hotade med polis men han hänvisade bara till sin advokat.

Han var skyldig mig massa pengar han lånat, men vägrade betala eller ens prata om det. Massa saker var inte ens packade eller med, men han höll fast vid att det som var mitt låg i lådorna. Jag lyckades hitta en vän att bo hos tills min lägenhet var tillgänglig. 2 veckor efter skrev han ett sms ”saknar dig och tänker på dig. Hoppas allt är bra” Jag svarade kort att han skulle vara glad att jag inte polisanmält så han fick hålla sig borta. Sen hörde han aldrig av sig mer.

På halvåret som gått har han haft 4 kvinnor hemma hos sina barn.. den första 3 dagar efter att jag hämtat mina sista saker.

Tack för att jag fick dela min historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s