Eftervåldet – stalking och terror

Jag förstod att jag måste lämna när jag inte längre kunde ha privat mobilsamtal i vår bostad trots att han inte var hemma. Det var ljudupptagning i husets övre våning, kameror vid dörrarna och så fort jag larmade på villan fick han en notis i sin mobil. Jag var mammaledig med vår nyfödda son men kunde inte lämna huset utan en drös med samtal om vart jag skulle eller vem jag skulle träffa, trots att jag i självaste verket bara skulle ut på en promenad med barnvagnen. Han målade upp historier och hade vanföreställningar om allt, ”det var fotsteg i snön utanför som inte var här imorse, har du träffat någon? Det var inte dina fotsteg”. När jag skulle lämna var det inte bara en dialog som skulle till. Det var en flykt. Trots att hans andra två barn var hemma stod han och hotade om att döda fiskarna som fanns i akvariet, han skulle sedan ta livet av sig själv, hängandes i trappen. ”Det är ditt fel att det blir såhär, du är sjuk, till och med mina barn undrar vad det är för fel på dig”. Efter våra bråk isolerade han mig, jag fick inte vara med i familjen, inte äta middag vid bordet, inte vara med och se på film… Jag bestämde mig för att lämna, på riktigt den här gången. När han insåg det, att det var på riktigt, då kom vredesutbrottet som i och för sig var vardag.. Han kastade mina tillhörigheter ned för verandan samtidigt som han skrek åt mig ”ditt äckel, Du är vidrig, dra!”. Hans åtta åriga son stod i garderoben med hörselkåpor. Grannarna kom över, strax därpå polisen. Efter separationen fortsatte terrorn.. samtal efter samtal trots att jag bad honom sluta. En dag bestämde jag mig för att inte svara, jag var livrädd för konsekvenserna, för jag visste att svarar jag inte kommer han stå utanför min dörr och vad händer då? 127 samtal och 180 sms senare stod han där, bankade på dörren och skrikandes att jag skulle öppna. Jag ringde polisen men han försvann. Polisen kom in och jag förklarade situation, terrorn som pågått i då cirka 8 månader efter vår separation, dagligen. Jag hade gått med neddragna persienner, rädd för vad som skulle stå utanför fönstret, kommit på kodord jag kunde skicka till vänner och familj om något hände, lyssnat på hans hot om självmord, fått klamydiatest beställda i mitt namn, uthängd på Facebook. Det var kaos men jag höll mig levande. Polisen stöttade mig i att anmäla. Efter det tog jag kontakt med en jurist och vi drev en vårdnadstvist. Nu har det lugnat sig, fyra år senare har han valt att släppa mig ur sina händer. Jag har blivit så stark av detta, uppskattar livet mer än någonsin, för jag är fri och levande. Det ända jag ibland sörjer, det är jag knappt minns något av min sons första två år. Jag gick i ett vakuum. Kunde inte fokusera eller vara glad och närvarande i hans första år. Jag var konstant stressad, på flykt, arg, ledsen eller utmattad samtidigt som jag hade hand om en liten liten kille som nu hunnit bli hela 4 år. Att ta mig loss var det bästa beslutet jag någonsin fattat och jag är evigt tacksam att jag klarade det.

51064618_363516451140386_5889486845376462848_n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s