I maj förlorade jag vårdnaden och hela umgänget till den man vi för sex år sedan tvingades fly ifrån. Jag flydde inte för min skull, utan för mina barns, hade vi stannat visste jag att det handlade om veckor innan jag inte skulle leva mer, för det hade han gjort mycket klart för mig. Det var inte ett alternativ att lämna barnen ensamma med den person som också utsatte dem för fysisk och psykisk misshandel.
Innan domen i maj kom har jag haft ensam vårdnad, min dotter har varit boende hos mig på heltid sedan hon var 11 månader, hon är nu sju år. Hon har haft ett tidsbegränsat umgänge med sin pappa på grund av att domstolen ”inte trodde att han på fyra timmar skulle kunna orsaka någon allvarligare psykisk eller fysisk skada”
Sedan den 9 maj är hon boende på heltid hos den man min son anger som förövare av grov våldtäkt mot barn. På 101 dagar har hon inte fått komma hem. På 101 dagar har jag fått träffa henne vid sex tillfällen, tidsbegränsat med restriktioner, förbud och förhållningsregler kring vad jag får säga och inte säga, var vi får vistas, vem som får följa med. På 101 dagar har hon inte tillåtits träffa sina övriga nära anknytningspersoner.
Min dotter bor hos en man som aldrig blivit utredd som boendeförälder. En man som flera gånger utretts för grova våldsbrott mot mig och barnen. En man som använder min dotter som gisslan på grund av att min son vägrar flytta till det HVB-hem där hans pappa vill att han ska placeras för att ”avprogrammeras min negativa påverkan”. Socialtjänsten gör ingenting, trots många orosanmälningar från professionella att min dotter befinner sig i akut fara.
Min dotter har en inflammation i sina örhängen. Hennes pappa säger att det inte är sant.
VI BRYTER TYSTNADEN 